Innan gick livet i 250 knyck och nu ja en sköld padda springer om mig.
Många gånger undrar jag vad jag tänkte på den dagen för så länge sedan, varför lyfte jag denna dam ur sättet? Och varför kunde inte denna dam tänka på sin omgivning? Hjälpmedel vad är det??? Ja jag har blivit klokare när det gäller lyft. Men varför är man alltid efterklok?
Har så svårt att släppa att jag inte är en krympling. Men varför har jag det egentligen? Är det för att man inte kan se på utsidan att något är fel, att jag har en skada. Ingen hjälp finns att få, värken är väldigt jobbig och intensiv, så närvarande varje dag att mycket annat får ta smällen av det.
Väntar på svar från rehabiliterings medicin just nu, kan dom hjälpa mej att få ett bättre liv? Ett liv där jag kan komma ut i arbetslivet igen?
Tänker tillbaka på alla dom gångerna man tog allt för givet. Springa, cykla, gå, lyfta, städa, tvätta, leva, köra bil och sova.
Vill bara säga till alla där ute, ta inget för givet. Tänk att en dag kan allt ryckas väck från er och allt blir tungt och en ständig kamp för att ta sig upp för denna enorma backe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar